Ida fanns en stund på jorden....
Kategori: Allmänt
Ida fanns en stund på jorden – hur underbart var inte det…
Jag som skriver till dig som läser det här är Idas mamma. Ulrika har frågat mig om jag kan tänka mig att skriva en rad och berätta vem Ida var. Den korta versionen är att vår Ida var en helt vanlig tjej med schyssta och bra vänner. För oss som stod henne nära var hon unik och älskad.
Nu när jag har möjlighet vill jag berätta lite mer. Framför allt därför att just Ulrika har frågat mig. Ulrika som var en av initiativtagarna till ”Spring med kärlek”. Ett initiativ som med sitt genomslag fick oss att uthärda de första dagarna då Ida hade tagits ifrån oss. Jag klarade inte själv av att springa den dagen 2015 men jag tog en promenad i vårt grannskap och såg många springande människor, unga som gamla, kvinnor som män, mödrar med sina döttrar. Under promenaden fick jag ett textmeddelande från min 85-åriga Mamma i Umeå. Även hon var ute och promenerade med sin rollator. Många slöt upp och deltog efter sin egen förmåga. Det var ett enormt viktigt stöd för vår familj att andra höjde rösten, reagerade och visade att det fruktansvärda mordet på vår dotter inte passerade obemärkt. Våld är inte och kan aldrig vara acceptabelt! Ida gav sig ut en ljus sommareftermiddag i ett välbesökt motionsspår. Där möter hon en person som var okänd för henne och för oss. Han beslutar sig för att avsluta hennes liv helt oprovocerat och utan anledning. Jag gav henne livet, han tog det ifrån henne...
Manifestationen "Spring med kärlek" gav oss kraft att ta oss igenom de första veckorna efter Idas död. Vi följde deltagarantalet via Facebook och kände oss inte ensamma med att bära smärtan som förlusten av vår Ida gav. Det blev en livboj! Vi kunde se att många människor med stor geografisk spridning deltog. Vi var inte ensamma...
Ida var på väg in i vuxenvärlden, 21 år gammal. Hon hade i många avseenden redan ett mycket vuxet sätt och många starka och vuxna värderingar. Hon var äldst av tre syskon (en bror och en syster). Idas syster som är sex år yngre än Ida har autism och utvecklingsstörning. Ida tog från första stund ett stort och ett kärleksfullt ansvar för sin syster. När en familj får ett barn med speciella behov tror jag att det finns många vägar framåt men två är nog vanligast. Antingen blir påfrestningarna för stora och familjen splittras eller så blir familjen tajt och barnet blir familjens nav. Nästan som ett projekt som alla hjälps åt att driva. Om Idas syster blev vårt nav, så var Ida familjens motor. Hon var så full av liv och nyfikenhet. Hon såg till att vi gjorde saker tillsammans. Hon utmanade oss till att bege oss utanför vår komfort-zon. Nu hade vi börjat springa för att senare den vintern delta i Tjej-Vasan tillsammans.
Ida och jag pratade mycket och ofta om vad som var rätt och fel. Jag älskade våra samtal. De var ibland på ett filosofiskt plan. Jag vet att hon hade en stark inre kompass. Hon var dessutom inte rädd att säga ifrån om hon upplevde att något var fel. Hon ställde upp för sina kamrater. Hjälpte, lyssnade och uppmuntrade de som behövde hennes stöd. Ida drömde om en framtid som psykoterapeut. Jag är säker på att hon var kapabel att hjälpa andra att se möjligheter i svåra stunder. Samtidigt var vår flicka fortfarande ett barn i andra avseenden. Hon älskade Disney-filmer. En av favoriterna var "Frost". Under en tid då Ida jobbade på en förskola kom hon hem och berättade att barnen tyckte att hon såg ut som Elsa (en av figurerna i filmen). Ida var i den stunden överlycklig. Den kvällen spelade hon sången "Let it go" ur filmen, sjöng med för full hals samtidigt som hon hjälpte oss med matlagningen. Hon hade ett underbart skratt och humor. Hennes vänner säger att hon hade förmågan att lysa upp ett rum.
Sorgen och smärtan över att hon inte fick komma hem efter sin löprunda är så fruktansvärd, så overklig och så svår att hantera. Ord räcker inte här... Efter Idas död kom några av hennes vänner över med en bok där de hade samlat fotografier av henne. Hennes syster bläddrade i den, tittade noga på alla bilderna. Sedan frågade hon mig, knappt hörbart, precis som hon var rädd för svaret; - "Mamma, var bor Ida nu?"
Hälsningar Karin, Idas mamma
